“It still amazes me how little we really knew. . . .
Maybe everything that happened to me and my family had nothing at all to do
with the slowing. It’s possible, I guess. But I doubt it. I doubt it very much.”
Så börjar en av årets
bästa böcker. Och ja, jag läste på engelska och nej jag tänker inte försöka
översätta meningen.
A till synes normal dag
i en normal familjs hus i en förort till Los Angeles. 11-åriga Julia och hennes
föräldrar vaknar upp till nyheten att Jordens rotation har börjat sakta ner.
Detta innebär att längden på en dag ökar såsom natten. Från våra välbekanta,
inkörda 24-timmarsdagar ökar detta till 25 timmar, 26, 27 osv osv, med inget
slut i sikte.
Det är en katastrof som smyger sig på folk. En dag på 27 timmar är hanterbart men när solen är uppe 50 timmar i sträck, följt av 50 timmar av natt rör det till i folks medvetanden. Människor börjar bli lite tokiga. Djur blir förvirrade och dör, skördar slutar växa. Allt och alla påverkas.
Mitt i allt detta står
Julia som måste hantera detta plus lite mer vanliga bekymmer; ensamhet i
skolan, att vara kär i en pojke som inte verkar veta att hon existerar,
föräldrar som bråkar. Tillvaro i det där skedet då man inte är ett barn längre
men inte riktigt en tonåring heller.
Jag skulle kunna prata
på om miraklet denna bok är. Det har gått ett tag sedan jag läste den men jag
tänker på den ibland. Om hur trots alla vår avancerad teknik och visdom så har
vi, när allt kommer till kritan, inte någon kontroll överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar